Hus 17: Vinthagen

Li heter jag som bor i den gamla mangårdsbyggnaden i Lilla Krossekärr. Det föll på min lott att ta mig an denna ursprungliga byggnad som fanns på platsen långt innan övriga byn växte fram. Och naturligtvis var det en uppgift jag närmade mig med viss vördnad. Man gör inte vad som helst med ett hundrasextiofem år gammalt hus!

Det blev många byggnadsantikvariska böcker jag plöjde igenom efter att jag väl flyttat in. Samtidigt försökte jag lära känna huset. Att äga ett välbevarat gammalt 1800-talshus, innebär för mig att förvalta ett litet stycke kulturarv för framtida generationer. Det gällde att bestämma sig för vad som faktiskt behövde åtgärdas och vad skulle kunna fungera bra i hundra år till.

Jag tog också god tid på mig att leta möbler från förra, och förrförra, århundradet på Blocket, auktioner och i antikaffärer. Så småningom påbörjade jag en renovering och bestämde mig för att försöka kombinera ekovänliga byggmaterial med byggnadsantikvariska hänsyn. Det har sällan varit några problem eftersom gamla byggnadstekniker ofta är de mest miljövänliga. Viktigast för mig har varit att, så långt det går, behålla det som ger huset sin själ. De snickare jag anlitade skakade nog mer än en gång på huvudet åt mina bestämda direktiv, men huset har fått bevara mycket av sin ursprungliga atmosfär.

Det jag är mest stolt över är att den gamla bakugnen – som någon gång blivit igenmurad – blev återställd och har fått en fin, återanvänd gjutjärnslucka.

Material
– Ett gediget timrat hus behöver ingen tilläggsisolering av väggar, men det gamla enriset i mellanbjälklaget har bytts ut mot cellulosafiber. Även golv och tak har fått samma välgörande isolering.
– De fönster som bytts ut för några årtionden sen har fått sitta kvar ett tag till, men de har kittats om och målats.
– Taket har lagts om med hjälp av begagnade takpannor, inköpta billigt på Blocket.
– Husets gamla fasad är gjord av ett fantastiskt virke av en kvalitet man knappast hittar på nutida brädgårdar. Södersidan hade ändå blivit alltför åtgången av solen genom åren och har därför bytts ut. Åtta lager färg skrapades samtidigt bort från den övriga fasaden. Sen fick den några nya lager tunt målad linoljefärg.
– Invändigt har linoljemålandet pågått i etapper och det är färgsättningen på en gammal dörr som fått bestämma hela interiörens färgskala.
– När timret i väggarna blottlades såg man tydligt hur ytorna en gång i tiden bearbetats med yxa, för att hålla kvar en invändig lerklining. Denna gamla typ av tätning är fantastiskt effektiv – och miljövänlig – men tar sin beskärda del av tid och ork att genomföra. Den uppgiften är lämnad till kommande generationer. Kompromissen blev istället att sätta upp tunn renoveringsgips på väggarna. Den har, liksom lerklining, fördelen att följa väggens form och lutning. I en gammal kåk som denna blir det nämligen helt galet att försöka rikta upp väggar med hjälp av styva skivor och vattenpass. I hela huset var det nog mycket länge sedan det fanns en rak vinkel någonstans.
– Köksinredningen har platsbyggts i gammal stil och köket har fått en ny vedspis, vid sidan av den elektriska.

Energi och uppvärmning
Ett vattenburet värmesystem skulle jag definitivt ha valt om jag byggde ett nytt hus, men den typ av rördragning som då krävs gör sig sämre i en gammal timmerkåk. Huset värms istället upp med direktverkande el, men med kompletterande eldstäder. Två gamla kakelugnar var sedan länge utbrända och fick plockas ner. Nu är de uppmurade igen och kommer förhoppningsvis att fungera bra de närmaste trettiofem åren. En vacker gammal järnkamin har också restaurerats.